Stenslöjd

Hur kommer det sig egentligen att det är just trä, metall och textil som är de slöjdarter vi undervisar i inom den svenska skolan? Varför har vi inte keramik, glasblåsning eller stenslöjd som naturliga inslag? Krukmakeri och glasblåseri har starka fästen i vår kulturhistoria och stenhuggeri har varit en stor näring i Sverige, inte minst på västkusten. Hur kommer det sig att stenhuggning inte fått bli ett inslag i skolämnet slöjd?

Jag har arbetat sex dagar i sträck med att hugga i sten i en workshop i det fantastiskt vackra Hällby Observatorium i Uppsala där konstnärerna Sergio Perea Jerez och Anna Löwdin har sina ateljéer
sedan 2003.
Förra året gick jag en kurs där jag fick lära mig grunderna till att arbeta med marmor och kalksten. Vi fick lära oss hantera handverktyg, lufthammare och diverse elverktyg. Sedan fick vi arbeta i Sala dolomitmarmor och Gotlänsk kalksten. Det var fantastiskt roligt, så roligt att jag i år valde att arbeta i workshopform (mer självständigt än kurs).
Det här året har jag främst arbetat i med Dolomitmarmor från Sala. Den stenen är väldigt rolig just för att den kan ha väldigt varierande uttryck. I fjol arbetade jag med en sten som hade guldinslag. I år arbetade jag med en sten med lila inslag, en sten med kraftigt gröna inslag och en bit som var helt vit och jämn.
Jag tycker att sten är roligt att arbeta med eftersom stenen erbjuder ett motstånd. Innan jag testade arbeta med sten levde jag i villfarelsen att sten skulle vara extremt svårt att forma, att formerna skulle bli väldigt oprecisa och att det skulle innebära stora kompromisser i vad jag ville skapa. Sten är hårt, men det är inte oformbart. Man behöver som skulptör föra en dialog med stenen. Stenen har ett inneboende uttryck och man behöver hitta det och arbeta tillsammans med det. När man hittar det samarbetet går det att skapa fantastiska saker. Med hjälp av vinkelslip och lufthammare går stenen relativt lätt att forma och skulptera.